Berätta om din förlossning och läs andras

"När klockan var ca 15.00 kom personalen in med vuxen rullator som jag kallar det, en hög rullator med stöd för armarna, så jag rulla omkring där i rummet och gångarna och kände mig lagom raffig. Ännu mera raffig kände jag mig av de +25 kilona jag lagt på mig, var av ca 11 kilo var vatten kroppen. Blir sedan kissnödig av all dricka och kan ju inte kissa, värkarna kommer ju så tätt så tillslut var de tvungna att tappa mig. Yttligare en gång fick de tappa mig och nej det var inte skönt, brände som eld.

Tiden gick och inget förändrades, öppnade mig i snigelfart inte förän vid kl 17:00 får jag världens smärta där nere, kändes som att jag skulle sprängas. Läkaren kommer in och kollar och ser då att hinnan börjar bukta ut genom livmoderstappen som höll på att spricka. Kan ju säga att denna smärta var tusen gånger värre än värkarna, jag har hög
smärttröskel men där grät jag faktiskt av smärtan. Man beslöt då att ta vattnet och vilken befrielse det var, den smärtan försvan direkt. Hade heller inte öppnat mig något mer under denna tid så förhoppningsvis skulle det sätta fart nu.

Mycket riktigt på en timme öppnade jag mig restrerande centimeter.

Så när klockan är prick 18:00 försvinner värkarna bara poff, där står jag vid vuxen rullatorn och undrar vad 17 som händer. Helt plöttsligt känner jag bara världens tryck där nere, käns som att man är storm bajsnödig haha kan inte beskriva det anorlunda. Och rent spontant börjar jag krysta, även om jag själv inte krystar så börjar kroppen vare sig jag vill eller inte. Så första jag säger är - fan jag skiter på mig nu!.Shit tror ungen kommer!

Så mamma far ut i korridoren och personal kommer på direkten, kollar snabbt och jag är fullt öppen. Så var bara att sätta igång och krysta. Att få krysta var världens befrielse äntligen hade man kontroll och fick göra något själv. Efter ca 10 minuters krystning tjoar de att det blir ett barn med mörkt tjockt hår Sedan passar de på att sätta en elektrod på lillens huvud för att ha koll på hjärtljuden osv.

Efter yttligare 10 minuters krystande kommer huvudet, känner bara att det spänner till som 17, bränner till sedan var huvudet ute. Sista krystet och det käns som en tvål halkar ut haha, lillen var ute. Sekundrarna innan man hörde första skriket kändes som en evighet, men skriket kom och lillen hamnade på magen min. Allt gick så fort, en slet upp min tröja och vipps hade jag en blöt, skrikande bebis på bröstet. Klockan var nu 18.29, en liten pojke på 3440 kg, 52 cm lång hade nu tittat ut.

Jag blev sammtidigt så glad, men endå chockad. Jag har fött barn!

Var det inte värre? Trotts den långa tiden osv. Tog ett tag innan jag verkligen fattade att nu är det klart, min bebis är här, han är frisk, välskapt och så sööööt. Glädje tårarna kom då. Medans jag bekantade mig med lillen fick mamma min den stora äran att klippa navelsträngen, hon var så lycklig och glad att hon fick vara med under hela förlossningen, den största dagen i hennes liv. Kort senare kom moderkakan ut, utan problem. Sedan kom läkaren in för att sy mig, under tiden gullade mamma med lillen som låg och mös i hennes famn.

De sprutade på nån bedövningsspray som inte tog så jag kände hur de sydde, ont gjorde det men jag brydde mig inte.

När allt var klart låg jag där och myste med min lilla bebis, fick super goda mackor, kaffe. Var nog det bästa jag ätit. Var hel slut kändes som jag sprungit två maraton. Helt plöttsligt kl 19:45 börjar jag känna mig yr, strax efter det hör jag ett droppande ljud. Jag lyfte på täcket och såg då att hela sängen var ett blodbad, hade även runnit ner en massa på golvet.

Vi ringer omgåendes på hjälp och läkare mfl rusar in. Jag mådde bara sämre och sämre, blev helt yr. Det jag mins är att de snabbt som 17 fällde ner ryggstödet på sängen, sätter en massa kanyler, fort tar de ultraljud och konstaterar att såret inte dragit ihop sig. På med en massa dropp som ska få livmodern att dra ihop sig. Helt plöttsligt blir jag så yr att det bara snurrar, övergår i en skön, varm behaglig känsla. Allt kring mig blir ljust, hör all personal i bakgrunden tjoa att nu förlorar vi henne, mitt blodtryck börjar ge sig, pulsen är galet låg. Hör hur de börjar förbereda för akut operation, en massa specialläkare kommer till plats. Sedan mins jag inget mer. Kort senare vaknar jag till och man fått ordning på blödningen, dock trycker de som 17 på magen för att få ur all levrat blod, gjorde vidrigt ont.

Kändes som att de höll på i timmar med tryckandet. När de äntligen var klara fick jag veta att jag förlorat strax över 2 liter blod och de vill ge blod transfusion, men det vägrade jag. Fick ligga kvar 6 timmar för observation sedan fick vi äntligen resa till bb. Kort och gott självaste förlossningen var det häftigaste jag varit med om, men komplikationerna efteråt var skrämmande, var en hårsmån från att dö eller mista livmodern. Men allt detta var det värt, jag fick min lilla guldklimp och jag skulle göra om detta 1000 gånger för denna lilla knodds skull."

 Berätta om din förlossning och läs andras